Tipspromenad och kyrkorunda med systrarna 9/10 2022

Innan vi åker ner till Sydafrika, vill jag så gärna träffa systrar, bröder, svägerskor och svågrar. Söndag den 9/11 är det tipspromenad uppe vid Navsjön. Så kul, det klart vi ska göra detta. Den gode Stefan stannar hemma och skriver i godan ro, jag åker hem i vår fina Kia.

Samling hos Monica och H-O kl 9.30 för vidare transport upp till Navsjön. Här sammanstrålar vi med Christina, Jan och Andreas och med Lena och Ove. Tommy och Gerd var nere i Halmstad och kunde inte komma. Men vi andra tågade iväg på promenaden runt Navsjön efter att ha betalat anmälningsavgift och köpt lotter x många. 15 frågor skulle svaras på. Dom andra visste direkt vilken kille som skrivit frågorna denna gång. Dom hade varit med ett otal gånger. Lagom svårt, klurigt, en del aktuellt och en del gammalt. Tex en fråga om nobelpristagaren i medicin, en annan om den spårbredden på den nyrenoverade tågbanan mellan Borås och Varberg och en tredje om hur många procent av Sverige som består av skog. Svaret på första Svante Pääbo, svaret 69% på sista men spårbredden på järnvägen, det är numera höljt i dunkel.

Men kan ni tänka er, jag vann på 13 rätt på frågorna och på bästa rätt på utslagsfrågan. Mycket knivig utslagsfråga, hur långt ett presentsnöre i en glasburk var? Och har man slagit in många paket i sin dar, då har man bra koll på presentsnörena. Förstapris var 100 kr, men även här var det ju äran - jag kom in i Markbladet! Kära mamma Alice skulle varit stolt!

Sen blev det fika med hembakta kakor och samspråk med bygdens folk. Tur att man var där med familjen annars skulle väl ingen känt igen mig efter alla dessa år. Men det är ju kul att prata lite, vi träffade bla en fd kollega till Lena, Christinas bror och några kända till. 

Därefter hade Monica bjudit in till Kyrkorunda. Viktigast var förstås Surteby Kyrka och besöka mammas, pappas och Bertils grav så det gjorde vi först. Jan ansvarar detta året för underhåll av graven, vilket han klokt nog har lämnat över till kyrkogårdsförvaltningen. Nästa år tar Tommy över och sen är det min tur.

Så vacker sten, som vår mamma valde med omsorg när pappa Uno plötsligt gick bort. Stenen, muren och hösten gifter sig så fint med varandra. Ljungen är kyrkogårdsförvaltningens verk. Dom sköter sig OK.

Systrarna på vift och rundtur hos kär om än svunnen släkt

Vi åker vidare till Hajoms kyrka där vår pappas familj är begravd. Alla pappas syskon är döda utom faster Ebba, som bor på ett äldreboende. Faster Ebba är 90+ och helt blind men rörlig och har varit en oerhört aktiv person i hela sitt liv. Hon hjälpte gärna vår mamma att passa oss när vi var små, hon bakade, städade, gjorde allt för att hjälpa till. Till mitt och Stefans bröllop på Hunö bjöd hon raskt in sig själv och dottern Lisbeth och sen städade och sopade hon hela udden. Alltid glad och det är hon fortfarande. 

Här på Hajoms kyrkogård ligger farmor Anna och hennes man Frans, som gick bort tidigt, redan år 1945 dvs innan jag var född. Farmor levde ända tills 1982 och blev 94 år gammal. Vår farmor var alltid söt, liten och näpen men vi upplevde henne aldrig som snäll. Kanske var det bekymmersamt med så mycket ansvar, en gård, ingen man och många barn.

Pappas syskon, Erik, Börje, Märta och Mary gifte sig aldrig utan bodde kvar hemma på Haggården. Mary var näst yngst och levde länge. Hon blev 85 år och dog 2013. Mary var snäll och glad och beredde oss mycket glädje. Hon älskade att baka kakor och ett oändligt antal kaffekalas har vi varit på i Haggården. Hennes moccatårta är vida berömd och supersöt. 

Vi på Hajoms kyrkogård

Pappas syster Iris gifte sig med Fridolf i Källsjö och är begravd där. Brodern Arne jobbade ihop med pappa Uno på Frans VVS och båda har sin plats på Surteby Kyrka.

Fotskäls kyrka

Fotskäls kyrka står näst på tur. Alla kyrkorna är så fina och välskötta och det är högst 5 - 6 km mellan varje. Mysigast är Surteby Kyrka dvs kyrkan i Björketorp för den har alla änglarna i taket. Dom sitter bakom varsitt moln på den blåa takhimlen och ser snällt ner på oss alla besökare i kyrkan (som nästan aldrig är speciellt många). Två av mammas systrar är begravda i sina hemtrakter, moster Agnes i Stockholm och moster Stina i Göteborg. Båda gifte sig och hade det bra.

Svårt att läsa texten men detta ska vara min mormor Josefinas föräldrar. På stenen står det Hemmansägare  Persson med hustrun Edla, Kullen, Fotskäl. Kullen är det vita huset, som ligger nästan mittemot parkeringen vid Fotskäls kyrka. Dom ska ha varit mycket religiösa och strikta, ingen dans och inga skratt, allt skulle vara dystert och svart, inte bra!

Men Josefina gifte sig med Alfred och dom flyttade till Nilsagården (jag tror dom byggde Nilsagården). Gården var inte stor men den försörjde väl familjen med 8 barn och piga och dräng. Både Josefina och Alfred var mycket strävsamma, viktigt att gå i kyrkan och ville pojkarna utbilda sig (det ville dom inte, dom ville leva hemma på gården) så gick det bra. Tjejerna fick kämpa för sin utbildning, inget var självklart.

Mammas bror Arvid gifte sig med Rut och dom bodde också på gården, inga barn.

Olga, Elna, Josef och Erik förblev singlar. Olga blev sömmerska och hade sin verksamhet i ett av rummen på Nilsagården. Elna blev kallskänka och arbetade på olika hotell och restauranger bl a i Strömstad. På ålderns höst flyttade moster Elna hem till Nilsagården och skötte hushållet åt sina bröder, Erik, Josef och Arvid. 

Hemma hos Lena hade vi sen ett alldeles för tidigt 75-årskalas för mig, vilken mysig överraskning. Ove hade hoppat över tipspromenaden och stannat hemma och lagat mat till oss, vilken fest det blev, så mysigt!

Tack mina fina systrar för firandet, så glad jag blev! Kära Lena och Monica, ni har också gjort ett fantastiskt jobb med att sköta om våra morbröder, mostrar och fastrar och förstås våran mamma, när dom blev gamla. Duscha, tvätta, hålla rent, se till att hjälpa dom in på ett boende när demensen eller åldern slog till, skjutsa, skjutsa mamma när pappa inte fanns längre. Listan är oändligt lång!

Mamma Alice, som var yngst i syskonskaran drog förstås ett jättestort lass i många år. Men även hon blev gammal och behövde hjälp. Mina kära systrar fanns alltid där. Jag är verkligen så tacksam för allt ni gjort. Kära bröder, säkert har ni också bidragit men kanske inte på samma omfattande och grundläggande sätt. Och jag var alltid långt borta och fick försöka bidra på annat sätt.

Min gamla vän Cecilia från folkskola och realskola har jag återknutit kontakten med. Den 17e oktober fyllde hon 75 år. Hon firade 75-årsdagen med en veckas besök hos sin syster Catarina i Björketorp så det passade ju bra att hon fick ett grattiskort med blommor, tårta och systrarna på!